Nu, närmare 2 veckor efter hemkomst känner jag mig lite låg därav, lite ledsen till och med. Inte ohämmat, jag kan ändå göra vad jag planerat och skratta med min omgivning och det är inte nödvändigt för mig att tala om att jag är lite ur fas för att ens fungera, vilket fallet brukar vara när det gäller mig. I och för sig så kan det hända att det är precis det jag gör, bara det att jag projicerar mitt mentala tillstånd på min fysiska. Förkylning, oförklarliga illamåenden med underliga uppkastningar som följd och ont i tummen. Sanningen är att jag har ondare i hjärtat. Separationsont. Och det har allra mest att göra med nåt jag nämnde i slutet av New York inlägg numero tre.

Den 11 januari händer BAGEL OCH ASYMMETRI. Mitt tredje home-party i asymmetrisk anda. Det första i Sverige. Det ska bli jättespännande! Och inte bara för att bagels kan vara lite svåra att få till, bakmässigt. Jag har faktiskt lyckats sälja 5 plagg sedan jag kom hem faktiskt. Inte illa alls! Och väldigt tacksamt eftersom jag nu inte har någon annan inkomst alls. Har visserligen jobbat ett par timmar på mitt världensbästaextrajobb på reginateatern i veckan,  men slantarna det ger ges ju inte förns i slutet på nästa månad. Tills dess är asymmetri min livboj!

Jag har komit igång med mitt jobbsökeri också! Eller ja, med det menar jag att jag har sökt ett jobb. Ett. Ett är mer än inget! Ingen jobb sökt är inte att ha kommit igång. Det är att ha sökt ett att ha gjort.

Och så har jag börjat inleda nya meningar med stor bokstav.

Örebro är vart jag befinner mig nu. Hos min mor för att fira jul. Mormor är här och snart även min bror. Och en bonusfamilj som jag gillar. Så det blir nog mys av det hela i år också! Fast mest av allt vill jag ha mitt eget nu. Inte bo hos andra hela tiden. Jag är ju helt självsatt i min sits och jag klandrar ingen, inte mig själv heller, jag har ju ingen hyra att betala denna månad vilket känns väldigt behändigt, men jag är närmast lite bitter känner jag. Och beter mig nästan otacksamt emot de som är snälla nog att hysa mig de dagar som är kvar. Skärpning.

Det här inlägget saknar tråd och substans. Eller? Kanske är det jag som gör det. Fast och andra sidan har jag inte hävdat att jag har varken tråd eller substans ifrån första början. Och det är nog lite det hela jag handlar om. Att det bara blir.

Håll tummarna för att jag får jobbet. Tror jag. Kanske borde jag egentligen vara rädd för att det ska ske.

Nu är jag i Sverige.

Äsch!

har funderat mycket på språk och kommunikation i mina dar- pga mitt hörselproblem. mer eller mindre varje dag leker jag gissningsleken, “hör” ofta vad som sägs en stund efter att det sagts (när min hjärna hunnit pussla ihop de fragment jag faktiskt uppfattat och gått igen om lagret av möjliga betydelser av utlåtandet som skulle kunna vara logiska i sammanhanget och bestämt sig för ett av dem), smyger runt eller flyttar på mig själv och andra människor så de har sig på rätt sida om mig, sänker volymen, höjer volymen, ber om upprepning, planerar rörelsemönster för att längre fram hamna i så bra positioner som möjligt för att kunna höra så bra som möjligt, letar med ögonen i folkmassan efter de läppar som rör sig så jag vet vem det är jag lyssnar på eller vem det är jag ska se ut som att jag lyssnar på, de gånger jag inte hinner eller orkar stanna till och fråga om ler jag lite hastigt innan jag vänder bort blicken mot främlingar som säger nåt till mig i förbifarten när jag går förbi utan att veta om jag just blivit förolämpad eller uppskattad eller fått en fråga och låter till största delen bli att haka upp mig på att fundera över vilket (det besparar mig mycket möda och vånda att låta bli), sätter mig alltid om möjligt på platser där eventuell annan människa som skulle få för sig att sätta sig brevid mig då hamnar på min högersida… för att inte tala om alla gånger jag låtsas att jag hört vad som sagt. jises. när jag gör det med mina nära skäms jag och brukar, ju alltigare ju närmre relationen, efter en stund erkänna att jag faktiskt inte hört.

jag försöker även låta bli att oroa mig över alla de gånger jag måste uppfattas som sjukt otrevlig och ignorant som inte svarar på tilltal trots att jag utan tvekan måste ha uppfattat vad som just sagts. de gånger det uppfattas som att jag helt iskallt låtsas som absolut ingenting…

att jag slutade använda den vänstra, för mig onödiga hörluren, och slutligen gick så långt att jag klippte av den, var något jag gjorde i mer eller mindre ren trots. kopplat till min vilja att besegra mina egna hjärnspöken, samt oviljan att “behöva” skämmas över vem jag är genom att låtsas att jag är något annat -inte hörselskadad- bestämde jag mig för att jag helt enkelt måste acceptera att mitt handikapp faktiskt gör mig handikappad och jag kan inte ställa det orimliga kravet på mig själv att jag ska klara av sociala situationer som om jag inte är halvdöv och därav dessutom utan lokaliseringsförmåga. visst- alla måste mer eller mindre anpassa sig för att passa in i den samhälleliga normen men någonstans måste man ge sig själv en break. nån måtta får det vara. det är inte frågan om att sträva efter martyrskap, det är allt annat än konstruktivt i sammanhanget, men för att orka med sig själv behöver man välja sina strider. min taktik är att genom att försöka ärligt blotta mig själv inför mig själv (svårare gjort än sagt!) acceptera att jag är den jag är, fast inte utan att modifiera och svarva om mig en smula till det bättre om det är möjligt, utan att tappa essensen. jag är inte alltid tillräkligt stark för att klara av att göra mina brister till insikter på egen hand, vilket ibland kan resultera i en ganska extrem öppenhet gentemot min omgivning. har slutat oroa mig till stor del över hur det kan uppfattas vid det här laget. de flesta verkar faktiskt kunna hantera vad jag ger dem, om inte annat kan det vara tillräkligt värt det för min del att släppa ut spekulatonerna även om det ger åhöraren en osmikrande åsikt om mig. kampen mot mig själv-för mig själv fortsätter!

josef är på ingång. på ingång till min tillvaro. om en timma ungefär beräknas han ta mark och en stund efter det knacka på min port. tanken på den nalkande samlingen av vår tvåmannade syskonskara ger mig lyckorus och sprall! i helgen ska jag visa min bror mitt new york.

en snilleblixt slog sig ner bakom mitt ansikte häromdagen och nästa asymmetri-event kommer äga rum i fikats tecken. FIKA AND ASYMMETRI, söndagen den 23 november hemma hos karisa i brooklyn.

jag har även startat ett account på etsy.com, ett ställe där man kan sälja sina handkraftade egenskapade grejer online. planerar att dra igång det så fort tillfälle i form av tid ges mig, dvs när mina familjebesök lämnat mig efter helgen.

dax för en kopp morgon-te

“BARACK OBAMA ELECTED PRESINENT”

jag vet. det går inte att påstå att jag är en särskillt frekvent bloggare. till mitt försvar hävdar jag min rätt att vara lite distraherad! av denna plats i sig och för att inte tala om de sista veckorna av diverse besökare från sverige. hanna och the twins-linnea och filippa var här i en vecka och löstes utan vidare mellanrum av utav syssling kristin som kom i tisdags och ska stanna tre veckor sammanlagt. och bror josef kommer nästa fredag över en långhelg. jag är numera i stort sett ett hotell. ett trivsamt hotell.

det tar sån tid att bara vara här att jag inte hinner med så mycket mer! jag har inte hunnit sy på flera veckor-typ 2- vilket ju kan tyckas lite konstigt med tanke på att jag ju inte har några egentliga obligations. jag har nog visserligen försatt mig i ett långsammare tempo än vanligt vilket onekligen bidrar till att det som tar lång tid även om man skyndar sig ju tar ännu längre tid såhär, men jag är faktiskt på denna plats extra förundrad över folk som hinner leva ett liv med både arbete och fritid… hör ni så härligt ledigt jag beter mig! jag försöker hela tiden! det går ganska bra att må bra åt nej-jag-behöver-inte-göra-rätt-för-mig-genom-att-ha-ett-arbete-för-att-vara-en-värdig-människa. mitt mål att bekämpa samhällets destruktiva stress-struktur genom att försöka få den att inte bryta ner mig ÄR kämpigt. men att lyckas betyder bort med ett dumt oproduktivt känslotillstånd som sinkar kreativitet och odlar självförakt.

häromsöndan var jag i mitt esse! jag ordnade en tillställning som jag valde att kalla ”BRUNCH AND ASYMMETRI” jag bjöd hem vänner och vänners vänner på brunch och ett tillfälle att titta på och köpa asymmetri. det blev succé! käket ägde (svenska pannkakor med jordgubbssylt, hembakat bröd med hommus och cream cheese, fruktsallad och mimosas), jag sålde flera plagg och folk hade skoj! folk kom-bara det! jag mös i min värdinneroll och kände att jag nog för första gången sen jag kom hit inte var mest ett försök att anpassa mig själv till härvarande omständigheter utan faktiskt gjorde tvärtom. akapade omständigheter kring mig själv, på mitt eget vis.
iallafalll ett till liknande tillfälle kommer jag ordna innan jag återvänder till mitt hemland och väl där igen kan ni vänta er en eller kanske flera svenska versioner.
jag har i och med detta funnit ett utomordentligt forum för asymmetri att spridas! den bästa formen jag funnit hittills.

jösses-imorgon är det presidentval i usa! här! i usa! och jag är här! ångesten och nervositeten hägrar bland mina nyfunna liksom undertryckta panikkänslor över scenariot att utgången blir den motsatta… enighet råder där mitt öra befinner sig. jag och kristin planerar att  ägna hela dagen åt valet. hur vi ska disponera de ljusa timmarna är än så länge oklart men på kvällen är det ett antal election-partys på gång. som ickeröstare är väl vilken av dem vi ska befolka, vårat svåraste val imorgon…
det är är stora grejer på gång hörni.

febern ja, jo, jag har nog råkat på en släng av nåt som skulle kunna vara en begynnande rejäl förkylning/influensa men jag hoppas verkligen det på sin höjd rör sig om ett litet halsont som började igårkväll, eskalerade över natten, levde över dagen men sedan kom att försvinna tills imorgon.

eller har jag kanske drabbats av presidentvals-feber

(min skepticism tvingade mig att vid ett ganska tidigt stadium bestämma mig för att bete mig som att jag trodde på vad han sa. det gjorde det hela mycket roligare)

vår interaktion gjorde en abrupt sväng ifrån att hjälpa mig få igång mitt internetkonto genom att använda hans uppkopplade dator, ge alla låtar i mitt itunesbibliotek tre stjärnor var, visa mig hur man retusherar bilder genom snabbkommandon i photoshop o dyl till hur han skulle göra mig berömd. det svängde när han insåg att jag är “a designer from sweden”. han ville helt enkelt göra en film om mitt liv. allt yvigare och entusiastiskare utvecklade han sin vision. jag, en outbildad, ung, oerfaren hobbydesigner reser till new york for att bli berömd (redan vid den sisitnämnda punkten där kände jag att vi kanske inte riktigt var helt synkade angående vem jag är och vad jag gör och vad jag vill), lyckas och blir det! (=en sammanfattning i mycket korta drag.) allt skulle ske på stört och bums och omedelbart och han var fullkomligt allvarlig och beredd att satsa gärnet. jag kände mig en smula övervaldigad och skeptisk. han konstaterade att jag var rädd och sa åt mig att inte vara det eftersom det har rör sig om en “once in a lifetime oportunity”. jag svarade att självklart ar jag rädd, eller snarare vettskrämd av självklara orsaker (sälja min själ…?). visserligen är jag fortfarande ung och naiv nog att kunna se tillbaks på saker jag gör nu med ett “det var då, jag var ung och dum” och iallafall komma undan någolunda med vad jag gjort, men ah, nah. det jag håller på med är ju snarare ett antimode. går inte riktigt ihop med att anpassa mig själv och det jag gör till vad modevärlden kräver (ja jag sätter mig själv på en jättehög häst nu jag vet).

när jag skulle gå följde mark mig till starbucksdörren och en av de sista ordväxlingarna vi utbytte var något i stil med

jag -so, you are absolutely serious about making a movie about me becoming a famous fashion designer in new york… and you haven’t even seen anything i made yet (jag hade inte visat minsta bild på något enda plagg och för ovanlighetens skull hade jag inte på mig nåt asymmetri alls vid detta tillfälle)

mark -well, i can tell you are a designer by the way you dress. like most good artists you dress like shit.

lördags ja. mitt första steg ut på den offentliga försäljningsmarknaden… det gick som jag hade väntat mig! jag safeade och ställde in mig på att jag inte skulle få någonting alls sålt. och det gjorde jag inte heller. men taktiken gjorde sitt och jag är faktiskt inte särskillt besviken! inte så jag är ledsen iallafall. det är klart att det hade känns mer latjo i plånkan om några av de 50 dollar jag betalt för att sitta vid bordet i 9 timmar återvänt men, hallå, faktum är att jag faktiskt fortfarande inte arbetat utifrån någonting annat än vad jag själv VILL göra/åstadkomma/förmedla. minimal anpassning- mest bara jag. de flesta gillar vad jag gör bara jag får en chans att förklara vad det handlar om, vilket jag ju får med de jag möter vännerochbekantavägen. men det händer inte lika spontant när mina alster ligger till synes anonyma uppradade på ett bord tätt omringade av billigt krims-krams, blänkande bling-bling och ett och annat lättköpt skräp. plus att det dessutom finns väldigt mycket tjusigt, vackert och bra att konkurrera med på young designers market också. nå, jag ska ge det en iallafall en chans till. och efter ett litet breifande gör jag nu faktiskt en lättare anpassning till vad som skulle kunna fungera säljmässigt och locka potentiella kunder till mitt bord genom att tillverka tygblommor i form av antingen brosher eller hårdekorationer eller både och att sälja också. självklart tillverkade enkom utav gamla sjalar och trasor köpta på salvation army. asymmetri beskrivs ju trots allt på mina tillfälliga egenhändigt tillverkade visitkort som “eco-friendly recycled clothing”. nu blir det visserligen frågan om acessoarer men va tusan! jag provar mig fram! give me a break!

jag har glömt att nämna att jag var på konsert förresten! såg sigur ros härom veckan. fitusan så bra det var. och nästa fredag ska jag se beck. det handlar främst om att karisa känner förbandet en smula, the management, de gick på samma college. jag såg dem för ett par år sen i seattle också, när de var inte fullt så stora som de verkar ha blitt/ hålla på att bli. nå, det blir skoj.

ikväll ska jag på middag för att fira det judiska nyåret! det är en av karisas room mates som fixar och jag är inbjuden som ett litet hörn. annars är det svårt att inte äta ute i stort sett varje dag. sikket fantastiskt utbud! och sikka happy hours! och sikka kvällar på stan! woho ni. det ni.

jag har precis blandat ihop en dubbel sats basilikavin. jag har lyckats få de jag bor med att bli riktigt nyfikna på denna makalösa dryck, så nyfikna att Fabi kom hem igårkväll och upplyste mig om att hon köpt basilika och hade både vin, sprit och socker hemma. jag kör med same old tricks överallt som ni märker…

nu ska jag faktiskt göra en inkomstbringande sak! jag ska sy upp ett några par byxor åt densamma Fabi som ovan är nämd, vilket hon tänker betala mig för. annars hade hon ju behövt gå till nåt sy-upp-ställe och få det gjort menar hon. det känns ju bra att jag åtminstone kan erbjuda praktiska lösningar på ting när jag lever av mina vänners generositet!

i övrigt coming up så är det ännu en obama fashion show på torsdag kväll, denna gång är jag inte med som modell utan enbart som åskådare, på fredag är det fester på gång och lördag efter marknaden ska jag med karisa till brooklyn museum på nåt fesligt art-jippo. sen är det nästan ny vecka igen. tiden flyyyyger!

och vet ni, igår sökte jag faktiskt ett jobb. och jag ljög som en gud när hon frågade hur länge jag planerar att stanna här i new york. hon går att lära.

annars tror jag min förvirring mest beror på att jag inte riktigt hänger med. trots att det inte känns som att jag gör någonting alls egentligen. jag är rädd att det är den där obefintliga inkomstbiten som trots mitt eviga promptande för att inte må dåligt så länge det inte är fysiskt omöjligt att låta bli, äter mig en smula. en liten nervositet inför hur min offentliga försäljningsdebut kommer arta sig på lördag fyller på oron anar jag också. jag har iallafall vid det här laget sytt om ungefär 12 örngott till plagg! en början. tänker försöka mig på att tillverka några asymmetriska tillfälliga visitkort innan lördagen infinner sig också. dvs imorgon. oj vad jag är kreativ! lite svårt att ta tag i saker har jag dock. eller har jag? kanske måste jag inte göra saker i stil med att bryta ben, pussa hundar, korsa hav, äta pizza och ha på mig byxor varje dag?
och alltså, hur svårt ska det egentligen behöva vara att vara ärlig mot sig själv? var går egentligen gränsen mellan för sig själv berättigad tadetlugnthet och att inte ta tag i saker på grund av att man svepskälar bort åtaganden orsakat av att man hamnat i dåliga mönster?
blir jag inte rik i helgen ska jag nog söka jobb nästa vecka. om inte annat för att undesöka om det är ett bra alternativ.

första veckan här i new york var jag med i en ”Obama Fashion Show”. en kompis till karisa designar eco-friendly, feminist fashion och har en affär där hon säljer sina kläder. hon är (som ungefär alla andra också verkar vara här) engagerad i obamakampanjen och ordnade en fashion show i en bar där modeller visade upp kläder hon sytt med obamatryck på som hon sedan sålde där 50% gick till kampanjen. vi var ungefär 20 modeller och ja, eh, gå på catwalk kanske inte är mitt kall direkt men det var en rätt galen grej och jag tänkte - hey!- kontakter i modebranshen! ska gå förbi Kates affär i eftermiddag och höra med henne om lite tips och idéer (www.auh2odesigns.com). hon kanske vet hur jag ska bli rik!

sen så har jag nog börjat fatta att jag inte kommer träffa folk hemmavid på länge också. förutom de som kommer hit förstås! hanna, josef och kristin är bokade besökare. känns bra att det kommer komma hit lite tryggt sverige att pussa på. amerikanerna är annars jättesnälla och bra. iallafall många av dom och många jag har träffat är nån ur just den mängden. sen har jag ju karisa naturligtvis. hon är inte bara en toppenvän utan fungerar lite som min hurmangör-tolk här. hon lotsar mig tryggt genom det för mig alla gånger inte helt självklara kulturella kodsystemet. just det är för övrigt också lite förvirrande. men intressant att möta.
amerikanernas öppenhet är nåt jag njuter jag till fullo av. jag tycker den är orättvist stämplad utav omvärlden. visst- en smula gapiga och yviga, visst, men varför är det nödvändigtvis dåligt? och ack så skönt med rak-het och artig-het. undantag finns ju förstås överallt, och gap-yvig-rak-het är inte genomgående en charmig kombinatrion, men hallå, inåtvända buttra svenskar då? vad är DET?

kissnödig igen. tur att jag redan är på ett starbucks. på alla toaletter på ät-ställen här sitter det skyltar med smärre varianter av texten ”employes must wash hands”. jag tycker det borde stå ”everybody mush wash hands” istället.

klockan är nu 3, om en halvtimme ska jag träffa janine, en av brudarna jag bor med, sen ska jag träffa karisa efter hennes jobb och ta en drink och sen ska jag kanske på nån sorts date.

ja, ni läste rätt. fortsättning följer angående det ifall det bli nån och jag känner för det… over and out.

här just nu är i Bryant Park vid ett rangligt runt serveringsbord mitt på en konstgjord, passande fyrkantig gräsmatta insprängd mellan new york public library och en massa blanka skyskrapor. ett kvarter ifrån ett times square som hörs. mysigare ställen finns men här erbjuds gratis trådlöst internet utomhus och en smula surrealistiskt atmosfär om man tänker efter.

så. jag är här. jag kom hit! det hände! det typ ”bara” hände. länge var det hela en abstrakt idé, en såndär grej som jag gick runt och sa till alla att jag skulle göra. ungefär som asymmetri och en gång i tiden att jag skulle klippa av mig mitt långa hår. och nu sitter jag är, i new york, där jag ska vara i 11 veckor till, i min korta snea frisyr och kallar mig fashion desinger. hur ”bara” hände det? jag tror det handlar om att “bara” “göra”.

som tillexempel vetniva! på lördag ska jag stå på young designers market och sälja mina alster! asymmetri goes public! jag syr och syr och syr. och min gamla tras-idé att göra om örngott till linnen har äntligen tagit sig form. fast det blir mest klänningar istället för linnen eftersom amerikanska örngott är så himla långa. förutom när örngotten är för snäva för att dra ner över höfterna, då är de linnen. skitsnygga blir de iallafall och till vilket pris jag än lyckas sälja dem lär jag gå med ekonomisk vinst eftersom jag köper dem på salvation army för 99 cent styck. snacka klipp.

bor gör jag i washington hights som ligger på manhattan (yes, jag bor ON the island) i den norraste delen av ön, strax ovanför harlem. det är chyssta kvarter med massor av små minisupermarkets där man kan köpa sin övermogna mango och sitt tvättmedel, underliga skoaffärer, affärer där allt skräp kostar en dollar styck och en och annan liquor store. det finns ett chyst parkområde längs med hudson river som ligger typ två kvarter ifrån där jag bor också där man kan jogga längs en strandprommenad med downtown som fond. lika mycket är på spanska som på engelska och jag är tämligen exotisk bland alla latinos. det känns som säkra kvarter dock, inga onödiga farligheter och jag delar lägenhet med vad som verkar vara tre toppen-brudar. en är skådespelare, en är pjäsförfattare och en är terapeut. och jag tror de gillar mig.

min nya fina vän enikö åkte hem häromdagen. vi åkte hit ifrån sverige tillsammans och hennes semester varade i 10 dagar. första veckan bodde vi hos karisa tillsammans och sen följde hon med mig uptown och bodde in mina första två nätter i mitt nya hem med mig. det var fint att ha henne här och få ta del av hennes första-gången-i-new-york-hak-tappande. nu när hon åkt är det annorlunda. jag kan inte skylla nåt semesterbeteende på henne utan måste stället stå för det helt själv. det går ganska bra dock, jag lider inte särskillt mycket av att försöka njuta av att vara här. men det där med  ”obefintlig inkomst - utkomst = ohållbart i längden” ni vet… aaaaahhh

nu måste jag kissa och tänker därför leta upp närmaste starbucks. starbucks används mer eller mindre som offentliga toaletter i den här stan tydligen/nämligen. EN bra sak med att de finns överallt!
sen ska jag ta mig till salvation army i hells kitchen och dreggla fram det snyggaste ifrån sängklädesavdelningen.

ja, jag börjar såhär. så kan jag fortsätta sen.